http://www.slade40years.com/, Slade, Dave Hill, Don Powell, Jim Lea, Noddy Holder, Glamrock, Slade40years, Don Powell Fanclub, Wolverhampton, Bilston,

REVIEW

Slade - Old New Borrowed and Blue

by Andrew Watt

The first reason that this album is being featured in the re-reviews section is that is was the first album I ever bought. The second reason is that is still stands up as a really (and surprisingly) good album.

I’d become a Slade fan at the time of Slade Alive but it wasn’t until I’d spent a couple of years gazing at that album, Sladest (a somewhat premature “Best Of’)  and Slayed? In the record racks at Brashs that I was able to collect enough coins to purchase their new 1973 album.

READ THE WHOLE REVIEW >>>> HERE


Whatever happened to Slade?
 
Musiklandet (Sweden), Lennart Wrigholm 14.05.2007:

 
"Ytterligare en trave Sladealbum har återutgetts av den flinka engelska etiketten Unionsquare. Den här gången handlar det om de plattor gruppen gjorde under sin "ökenvandring" i slutet av 70-talet.
 
Slades definitiva storhetstid på sin engelska hemmaplan var under 70-talets första halv. Det var i höjd med decenniets mitt man gjorde en grav felkalkyl. Först genom långfilmen Slade In Flame. En rulle vars handling sköt miltals över huvudet på dess tonåriga fans. Därefter tillbringade man åren 1975 - 77 i USA. En marknad man desperat försökte knäcka, men utan framgång.
Det amerikanska äventyret kostade mängder av slantar. Pengar man inte fick tillbaka på turneér där arenorna var halvfulla. Man fick vackert återvända till England och försöka igen.
 
Första singelplattan på åratal riktad till den engelska skivmarknaden var Gypsy Roadhog. Trots att texten handlade om en amerikansk kokainlangare tillät BBC att gruppen fick plugga den i barnprogrammet Blue Peter.
 
Ungarna begrep ingenting men det gjorde sannerligen deras föräldrar. Låten bannlystes i alla BBC´s kanaler och försäljningen stendog.
 
Gamle Animalsbasisten Chas Chandler var fortfarande gruppens manager och det var hans idé att kalla gruppens nya album för Whatever Happened To Slade?
 
Ursprungligen hade han sett detta som graffitti på en av Londons broar.
Plattan var Slades tyngsta hittills och är många nygamla gruppfans stora favorit.
...
Albumet Back To Base följde, ännu tyngre än sina föregångare, men allmänheten brydde sej inte. Chandler fick sparken och Slade fann sej snart i de före detta framgångsrika popgruppernas egna helvete. De engelska motsvarigheterna till våra Folkets Hus. Working Men´s Club.
 
Här fick man framföra sina gamla hitlåtar inför en minst sagt ointresserad publik i den övre medelåldern. "Worse than a day job" som trummisen Don Powell beskrev denna tidsperiod i karriären.
...
Men när man är som längst nere i botten så finns det bara en väg kvar, uppåt. Den fann Slade när man fick ett engagemang på Readingfestivalen 1980. Visserligen fick man det när Ozzy Osbourne hoppat av, men vadå? Slade gick på scenen och blåste öronen av 65 000 rockdårar.
 
Därefter försonades man med Chas Chandler och gav ut maxisingeln Alive At Reading på dennes bolag Cheapskate. Plattan blev Slades första listframgång på tre år och när gruppens gamla skivbolag hakade på succén med samlingsplattan Slade Smashes sålde denna i över 200 000 exemplar på några veckor.
 
Något som banade vägen för albumet och hitsingeln med samma namn, We´ll Bring The House Down.
 
Samarbetet med Chas Chandler blev dock kortvarigt. Denne förhandlade dock fram ett nytt skivkontrakt för Slade med RCA innan han återigen lämnade skutan.
 
Slade fortsatte karriären som dragplåster för bl.a utomhusfestivalen Monsters Of Rock Festival och gjorde i början av 80-talet albumet Till Deaf Do Us Apart.
 
Där avbryter vi för den här gången. De album som nu återutgivits i synnerligen expanderad form är Whatever Happened To Slade, We´ll Bring The House Down och Till Deaf Do Us Apart.
...
Den här utgivningsrundan innehåller också en ganska kul dubbelsamling döpt till Their Hardest-Hitting Tracks 1969 - 87. Märkligt nog har man lyckats få till det utan att använda en enda av Slades största hits. Men lik förbaskat är det en partyplatta av rang. Detta är inte hårdrock utan det jag brukar kalla hård rock. Ett brutalt ös där det fortfarande finns sväng. Man har till och med lyckats få med två av de bästa spåren från soundtrackalbumet till Slade In Flame.
För vem kan motstå ett album innehållande titlar som Keep Your Hands From My Power Supply, Cocky Rock Boys (Rule O.K) och Knuckle Sandwich Nancy."
 

Dies ist eine mit page4 erstellte kostenlose Webseite. Gestalte deine Eigene auf www.page4.com